Hur får man yngre att engagera sig för klimatet?

Hur får man yngre att engagera sig för klimatet? Vi har startat ett klimatnätverk i kommunen där vi bor. Igår hade vi vårt första möte. Till mötet kom 40 personer varav 30 var i 70-årsåldern. Varför är det så? Det är väl vi som lever om 30 år som borde känna oss mest stressade? Hur ska man kommunicera för att få yngre att engagera sig? 

Tack för frågan från en av våra följare.

Det här är ett vanligt problem som många miljöorganisationer brottas med, särskilt initiativ där fokus är klimat. Det är många olika faktorer som spelar in som försvårar engagemang för klimatet. Vi lever i ett samhälle präglat av ett extremt tempo med höga krav på prestation, inte bara i arbetslivet utan även i vardagslivet. Normer uppmuntrar oss att lägga tid och energi på individuella projekt av självförverkligande. Klimatet är något vi förväntas hantera som individer inom de snäva ramar som erbjuds i ett samhälle som är organiserat på ett sådant sätt att klimatet inte finns med i våra vardagliga sammanhang. När vi gjort allt annat som krävs av oss i arbetsliv och vardagsliv så ska klimatet hanteras ideellt på den lilla fritid som blir över.

Eftersom arbetslivet är så stressigt kan det vara svårt att mäkta med mentalt. I den här situationen är småbarnsföräldrar särskilt utsatta. Det stämmer att vi som lever om 30 år borde känna oss mest stressade över klimatet. Men enligt studier i klimatpsykologi finns det en diskrepans mellan vår oro för klimatet och vår förmåga att hålla den oron i huvudet i vardagen. Vi lever ett vardagsliv där oron för klimatet hålls i bakgrunden. Klimatpsykologisk forskning visar att när oron dyker upp är ett vanligt sätt att hantera det att helt enkelt stänga av och avleda uppmärksamheten på annat. När vi kommer i kontakt med information om klimathotet tenderar vi att gå in i psykologiska försvar som är väldigt effektiva i att skydda oss mot jobbig information men som också resulterar i att vi i vardagen upplever en falsk trygghet. Vi skapar ett mentalt avstånd mellan oss själva och klimatet genom att tillsammans med andra i vardagens samtal upprätthålla en bild av klimatet som något som handlar om andra. Klimatpsykologerna kallar detta distansering. De psykologiska studierna visar att vi tenderar att distansera i tid, i rum, socialt och i ansvar. Vi kan tex. intala oss att det är människor i fattiga länder som kommer att drabbas. Vi kan också intala oss att konsekvenserna kommer att drabba långt in i framtiden och att våra egna barn ändå kommer att vara trygga. Därför upplever många småbarnsföräldrar ingen stress trots att de borde göra det.

Så hur når man då fram till småbarnsföräldrar och yngre?
Det är viktigt att komma ihåg att det inte är mer faktainformation om klimat som behövs. Det som enligt beteendevetenskaplig klimatforskning saknas är fungerande förutsättningar i vardagen och greppbara handlingsalternativ. Ett sätt som andra miljöorganisationer testat är att sänka trösklarna för engagemang. En del lokala grupper inom Naturskyddsföreningen har tex. organiserat sina styrelsemöten så att barnen kan vara med i bakgrunden genom att ordna ett utrymme med leksaker, barnprogram och att tydliggöra att i vår förening är det en självklarhet att barnen kan vara med på möten. Denna typ av föreningsorganisation var vanligt på 70-talet men är något vi idag inte förväntar oss och min erfarenhet är att föräldrar ofta blir positivt överraskade och inte sällan ändrar sig från “Nej, jag kan inte engagera mig i nuläget” till “Ja, men då kan det nog funka för mig i min situation”. Föräldravrålet har tex. anpassat engagemanget efter småbarnsföräldrars förutsättningar genom att alltid förlägga möten via skype efter läggningstid så att man kan sitta hemma i sitt vardagsrum och hjälpas åt tillsammans med andra föräldrar som är i samma situation och vill göra något för klimatet.

/Anna-Maria Olofsgård Klimatpsykologigruppen