EGNA TEXTER
 

KLIMATÅNGEST INGEN PSYKIATRISK DIAGNOS

För några år sedan gick jag in i väggen. Under en lång period hade jag försökt kombinera rollen som heltidsarbetande småbarnsförälder med engagemang för klimatet. Till slut blev det för mycket. Då fick jag uppleva hur det kan vara att ta upp klimatångest med vården. Den erfarenheten gjorde att jag blev ännu mer nyfiken på klimatpsykologi. Hur var det möjligt att få ett så konstigt bemötande?

När jag lyfte min klimatoro med psykologen mådde jag ännu sämre av bemötandet. Jag upplevde att alla känslor fick finnas med i terapirummet utom just när känslorna handlade om klimatet. Det var okej att gråta över stressen och den orimliga arbetsmiljön på jobbet, ett omöjligt livspussel, och känslan av otillräcklighet som mamma och partner. Men när känslor över klimatet och miljön kom upp var det plötsligt ett annorlunda bemötande.

När jag nu flera år senare fördjupat mig mer i klimatpsykologisk forskning vet jag att akademisk utbildning (även i psykologi) inte är en faktor som påverkar hur vi uppfattar klimatfrågan. Tendens att förminska allvaret i klimathotet eller att helt förneka klimatfrågan beror inte på tillgång till fakta och kunskap. I förhållande till klimatkrisen är vi alla människor.

Idag är jag därför väldigt försiktig med att ta upp de här känslorna i kontakten med vården. Jag undviker att komma in på det och försöker att få hjälp med det på annat håll. För som jag ser det, så är läkare och psykologer inte på något sätt undantagna från hur människor, enligt forskningen, generellt tycks tolka, tänka och agera i klimatfrågan. Jag tänker att det även i dessa yrkesgrupper (liksom i befolkningen i övrigt) sannolikt finns hela spektrat av uppfattningar och attityder till klimatfrågan representerat. Allt från människor som visserligen erkänner klimatförändringarna men uppfattar att hotet kanske inte är så allvarligt som det framställs, till klimatskeptiker, och till och med personer som helt förnekar klimatfrågan. Självklart finns bland psykologer också människor som förstår allvaret och vet att känslorna är rimliga och befogade. Men det finns inga belägg för att psykologer skulle fungera annorlunda än andra människor i förhållande till klimatkrisen.

Från klimatpsykologisk forskning vet jag att det finns en mängd psykologiska mekanismer och försvar som gör att människor generellt tycks ha en förmåga att leva vidare som om det inte fanns något klimathot. Bland annat distansering vilket innebär att (kognitivt) skapa en mental distans mellan sig själv och klimatfrågan. Människor tenderar att distansera i tid, i rum, socialt och i ansvar. Det innebär att man föreställer sig att konsekvenserna kommer att drabba långt in i framtiden, på andra platser i världen, och andra befolkningsgrupper än de vi själva tillhör. Det innebär också att man intalar sig att ansvaret för att agera ligger på någon annan. När jag tar upp min klimatoro med vården brottas jag därför med rädslan att möta läkare och psykologer som uppfattar klimatfrågan på någon av dessa sätt och som därför inte anser att det är så allvarligt att det motiverar någon större personlig oro.

Klimatångest är ingen psykiatrisk diagnos. Det finns en diskussion bland klimatkunniga psykologer om det överhuvudtaget bör kallas klimatångest. Dels för att det här handlar om ett verkligt existentiellt hot och det vid ångest annars ofta handlar om ett upplevt hot som kanske inte står i proportion till situationen. Dels för att det handlar om en mängd olika känsloreaktioner. Förutom oro och rädsla tex. skuld, skam, ilska, sorg, maktlöshet, hopplöshet. Inte sällan kan det också finnas känslor av overklighet inför att hotet förminskas eller ignoreras av samhället.

De flesta människor som oroar sig för klimatet är inte i behov av individuell psykologhjälp. Det man kunnat se i forskningen är att det många gånger inte är samtalsterapi som är det mest hjälpsamma. Det som enligt forskningen tycks fungera bäst är att agera och att finna mening och hopp, oftast tillsammans med andra människor. Sedan finns det också de som är så drabbade att det påverkar livet så påtagligt att det kan finnas behov av professionell klinisk hjälp. Men i normalfallet tycks alltså inte klimatångest hanteras bäst i terapirummet.

Någon forskning på verksamma terapier har jag inte funnit. Den forskning som finns visar ju att det generellt är utanför terapirummet som klimatångest tycks hanteras bäst. Engagemang, framför allt tillsammans med andra, tycks ge hopp vilket buffrar oro. Det verkar också enligt forskningen som att det inte är medvetenhet, oro eller rädsla som leder till sänkt livskvalitet. Det som verkar svårast att hantera är upplevelsen av att inte bli tagen på allvar med sin oro och att fastna i pessimism och grubblande.

För mig sätter grubblandet igång när jag upplever att jag inte blir tagen på allvar med min oro. Min erfarenhet när klimatoro kommit upp i terapirummet är att psykologen försökt hjälpa mig kognitivt genom att vända på perspektiven, tänka på saker mer grått istället för svartvitt, försöka hitta hopp och känna optimism genom att tänka annorlunda kring klimatkrisen, att se saker i ett ljusare perspektiv, att acceptera att jag inte kan ”rädda världen”. Jag får känslan att de menar att jag borde må bättre av att tänka mindre på miljön. Det här har inte fungerat alls. Jag har upplevt det som att psykologen försökt hjälpa mig att distansera vilket lett till att mitt hotsystem aktiveras ännu mer. Så var det både i bemötandet från psykologen på företagshälsovården och senare på vårdcentralen. Det som händer när jag blir bemött med det förhållningssättet är att jag sätter igång att grubbla på hur jag ska få min samtalskontakt att förstå att jag inte överdriver utan att det här är ett verkligt hot. Vid ett senare tillfälle fick jag träffa en psykolog som hade mer kunskap om klimatpsykologi. Den psykologen fokuserade istället på känslorna och bekräftade att de är rimliga. Det bemötandet var mer hjälpsamt för mig. Jag önskar därför att kunskap om klimatpsykologi blir mer utbredd i vården, så att inte andra får samma bemötande som jag fick, då det riskerar att ta död på någons adekvata oro som skulle kunna leda till ett sunt engagemang.

/Anna-Maria Olofsgård, beteendevetare, 2020


”Det finns så mycket hinder i det sätt vi lever och har byggt upp
 vårt samhälle som ligger mellan oss och ett aktivt
 klimatengagemang”

I många människors vardag finns det inte plats för samhällsengagemang eller ens idén om att göra något för någon annan utanför närmaste familjen eller vännerna.
Många lever liv som är så fullpackade av saker som ska fixas och egna mål som ska uppnås. Det är det kortsiktiga självfokuserade perspektivet som tar över. Och vår hjärna belönar oss för det. Vi får kickar av att nå konkreta mål – oavsett om det handlar om att springa milen på kortare tid eller att pricka av saker på ”att göra listan”.
Vår hjärna är dessutom inställd på att hantera konkreta hot och problem just nu, vilket gör att har vi ett barn som bli mobbat i skolan, en deadline som ska hållas på jobbet eller en mamma som är sjuk så kommer vi automatiskt prioritera det framför att tänka på klimatet och hur vi kan bidra till en förändring.
Hjärnan är utvecklad för att hantera det kortsiktiga, inte för att fundera över komplexa problem som sträcker sig flera år framåt i tiden. Ändå kan vi göra det, men då behöver vi gå emot det automatiska inprogrammerade systemet.
Här får vi tyvärr ingen draghjälp av det samhälle vi lever i på 2000-talet. Vi lever i en kultur där berättelserna och normerna handlar om individen och individuella lösningar. Är stressen ohållbar på arbetet så skickas människor till företagshälsovården och får samtal för att kunna hantera sin stress, eller så sjukskrivs de. Få personer börjar prata med kollegorna för att tillsammans protestera mot företagets arbetsmiljö.
Många klimatengagerade ställer sig frågorna - Varför engagerar sig inte fler i klimatfrågan? Varför fylls inte gatorna varje vecka av stora demonstrationer för att få till kraftfullare klimatpolitik? Ja bland annat på grund av ovanstående. Det finns så mycket hinder i det sätt vi lever och har byggt upp vårt samhälle som ligger mellan oss och ett aktivt klimatengagemang.
 
Men vad är då skillnaden på de som faktiskt engagerar sig? Jag tror att en skillnad är att de blivit medvetna om dessa destruktiva mönster, tagit ett steg tillbaka och reflekterat över hur de vill leva sina liv. På något vis har de kommit i kontakt med sina värderingar och ställt sig frågan hur de vill vara som människor.
 
Så vill vi få fler att engagera sig i klimatfrågan så är det nog där vi behöver börja. Vi kan inte förvänta oss att människor som är stressade och överösta med vardagens problem ska läsa en artikel om hur vi går mot en klimatkatastrof och plötsligt släppa sin egen jobbångest och sina barns svårigheter i skolan för att prioritera något som för personen upplevs som ett problem långt fram i tiden. Jag tror vi behöver börja samtalet på en annan nivå – vi behöver börja mötas i det gemensamma existentiella som vi tillsammans står inför. Vi behöver tillsammans börja reflektera över det sätt vi byggt upp våra liv både individuellt och på samhällsnivå. För det handlar inte bara om klimatet, det handlar även om vår egen lycka och vår värdighet som människor. Människor blir inte lyckliga av att sträva efter individuella mål.  För liksom varje framgång är min egen så är också varje motgång det. Och vi blir inte lyckliga av att själva ha det gott ställt när vi är omgivna av människor som lider. Det påverkar oss även om vi gör allt för att förneka och trycka bort upplevelsen. Den livsstil vi har idag är både destruktiv för oss själva samtidigt som det är en katastrof för klimatet och människans framtid.
 
Vi människor är sociala varelser och även om vår hjärna är utvecklad för kortsiktiga lösningar är den även utvecklad för samarbete, gemensam problemlösning och altruism. Det finns inget som ger mer långvarig tillfredsställelse än att hjälpa andra och göra meningsfulla saker tillsammans med andra i samklang med våra värderingar. Vi behöver därför hjälpas åt att påminna varandra om det och börja skapa nya sammanhang och berättelser om vad det är att vara människa 2020. Berättelser som istället för konkurrens och självförverkligande grundar sig i värdighet, etik och medkänsla. Jag tror det är vårt enda hopp.

Sofia Viotti, leg. psykolog, 2019

Vad är viktigt för oss?-
Att närma sig de filosofiska frågorna runt klimatkrisen

”Men hur kan min kollega bara fortsätta att flyga när vi är mitt i en klimatkris?” ”Varför får jag inte med mina vänner på klimatdemonstrationer, bryr de sig inte om sina barns framtid?” 


Vi är många klimatengagerade som ställer oss de frågorna när vi möts av människors icke-aktiva förhållningssätt till klimatfrågan. Det finns många klimatpsykologiska teorier vad detta beror på – allt från hur våra invanda försvarsmekanismer blockerar oss till hur vi påverkas av den sociala kontext vi befinner oss i. Men på senare tid har jag också börjat fundera på det här med värderingar och filosofi. Hur hemskt det än kan låta så kan det ju faktiskt vara så att alla människor inte bryr sig om ifall mänskligheten dör ut inom en snar framtid. Eller om att massor av människor på andra sidan jorden lider på grund av klimatförändringar idag. Vissa tycker att det är viktigare att vi som  lever just nu njuter av det livet  vi har fått.

En del ser det till och med som något positivt att människor dör så att planeten blir mindre överbefolkad. (Dock är det lite svårt att se att det finns människor som inte bryr sig om att deras egna barn eventuellt kommer få ett liv i kaos, då det faktiskt finns en risk att klimatförändringarna kommer påverka även oss i Sverige snabbare och kraftigare än vad många nog tänker på. Här handlar det nog mer om att man inte riktigt tror på de risker som forskarna för fram.)

Debatten idag handlar mycket om ”Hur hemskt kommer det bli och hur snabbt?” eller om möjliga och omöjliga lösningar. Men jag tänker att debatten också skulle behöva befinna sig på en mer filosofisk nivå. Vill vi ens rädda mänskligheten? Vill vi rädda det som går av den civilisation som vi har byggt upp eller vill vi att allt raseras så att de människor som fortfarande lever kvar kan bygga upp något annat? Bryr vi oss om vad som händer när vi själva är döda? Vad är meningen i mitt liv – vill jag bidra till något större eller är jag nöjd om jag mår bra i min vardag?

När vi stannar upp och börjar reflektera över oss själva och meningen med våra egna liv så kan det vara så att vi hittar en helt annan motivation till att börja agera. Eller så gör vi det inte och kanske kan vi inte hävda att det är fel? Vem kan egentligen bestämma hur vi ska förhålla oss till vårt eget och andras liv på jorden, så länge vi inte bryter mot lagar? Kanske behöver vi börja reflektera mer över vad det är för övergripande ”lagar” som ska gälla i vårt samhälle. Det är förbjudet att misshandla och mörda men det är inte förbjudet att agera på sätt (konsumera, flyga, producera ohållbara varor) som i slutändan leder till att folk lider och dör. Kanske behöver vi mer existentiella och filosofiska reflektioner i våra tidningar, i politiken och runt middagsbordet. För idag verkar vi vara väldigt vilsna runt hur vi ställer oss till mänskligt liv och vår civilisations vara eller icke vara.


/Sofia Viotti, leg. psykolog, 2019