EGNA TEXTER

 

Om varför vi inte alltid agerar på hot trots att vi både bryr oss och är oroliga

En kväll tidigare i våras var jag ganska trött. Jag hade jobbat en hel dag, hämtat och lämnat barn och sen planerat två barnkalas på kvällen. Jag vill bara få gå och lägga mig. Kastade en blick på väder-appen först bara. 1 grad på de tidiga morgontimmarna visade den.

När temperaturen är en grad i Malmö så betyder det med säkerhet frost på koloniområdet där jag bor. Frost mitt i persikoträdets blomning betyder att det inte blir några persikor att njuta av till sensommaren. Inga persikor på trädet, som tillhör min yngste son, betyder en mycket besviken 5-åring. Det vet jag med säkerhet.

Men nu var det ju redan sent. Och jag var trött. Och det var både kallt och mörkt ute. Och jag visste inte var täckduken låg.

Jag började tänka på hur jag skulle hantera problemet jag stod inför.

Skulle jag gå upp och leta efter täckduken, och om jag inte hittade den tänka ut ett anant sätt att för skydda trädet? Detta sätt att hantera problem brukar kallas ”problemfokuserad beteendemässig coping” och går ut på att man hanterar problem genom att svara an beteendemässigt för att lösa dem.

Men så finns det ett sätt till att hantera problem: den emotionsfokuserade kognitiva copingen. Den tenderar vi att använda oss av när beteendeförändringen vi skulle behöva göra tar emot, eller när vi känner hjälplöshet inför att kunna hantera problemet. Den emotionsfokuserade copingen riktar inte in sig på att lösa själva problemet, den hjälper oss istället att bli av med de känslor problemet, och vår inaktivitet i relation till problemet, väcker i oss.

Den emotionsfokuserade coping sker ofta automatiskt. Vi väljer sällan aktivt den som en lösning. Tankarna bara drar igång. Och det gjorde mina den här kvällen.

Jag började med att tvivla: ”Det kanske inte alls blir frost”
. Jag ifrågasatte risk och tonade ner konsekvenserna: ”Några blommor klarar sig nog ändå”.
 Jag riktade min uppmärksamhet mot annat än den besvikelse som mitt lilla barn skulle känna om hans persikoblommor förfrös för andra året i rad. Min son försvann faktiskt helt ur ekvationen. Problemet handlade plötsligt bara om frost/inte frost. Konsekvenserna frosten skulle innebära var borta.
 Sen började jag söka mer information (hyfsat medveten om att jag var på jakt efter något som tonade ner faran). Och mycket riktigt, SMHI lovade 4 grader som kallast.


Sen valde jag att lita på den fakta som innebar att jag slapp ge mig ut i kylan och leta täckduk. Därefter var det inte svårt att krypa ner i den varma sängen. Både oron och det dåliga samvetet var borta!

Så kom morgonen. Det frostvita gräset frasade under mina fötter när jag gick över gräsmattan bort till trädet. Fortfarande vackra rosa blommor. Nu stela av köld. Taggiga små vita ispiggar från kronbladen.

Då kom bilden av sonens kommande besvikelse upp framför mig. Då högg det till i mitt mamma-hjärta. Då påmindes jag om hur jag faktiskt lovat mig själv att göra den där extra ansträngningen att skydda hans träd så han under hela sommaren kunde få glädjas av att följa hur det födde fram små små ljuvliga söta frukter som sen växte sig allt större.

Och då var det för sent.

Utan förmågan till emotionsfokuserad coping skulle vi bli överväldigade. Det finns så många problem omkring oss och som kännande varelser väcker de känslor i oss och tar energi från oss. Den emotionsfokuserade copingen hjälper oss. Gör att vi kan fokusera vår uppmärksamhet på det vi behöver göra för att få vår vardag att gå runt.

Ofta klarar hjärnan att välja den mest passande copingen i relation till olika problem vi ställs inför. Ofta hittar hjärnan en bra mix mellan de båda copingsätten. Ibland spelar det på det stora hela inte så stor roll vilken strategi vi väljer (min son kommer kunna hantera en sommar till utan egna persikor).

Men ibland väljer hjärnan fel. Ibland drar den emotionsfokuserade copingen igång och tar över helt när vi ställs inför problem som verkligen behöver hanteras också med problemfokuserad coping. Här har vi en avgörande delförklaring till att mänskligheten har kunnat känna till klimathotet sedan 80-talet och parallellt mångfaldiga utsläppen. En avgörande förklaring till varför forskare kan rapportera om ökade risker och media om politikers missade och otillräckliga klimatmål utan att mötas av folklig vrede och krav på förändring. En avgörande förklaring till att många fortfarande lever på sina liv som om klimatkrisen inte fanns eller inte kommer att få några faktiska konsekvenser för oss.

Att den emotionsfokuserade copingen drar igång i relation till klimatkrisen är inte konstigt alls. Klimatkrisen är ett problem som vi är medvetna om men har svårt att fullt ut känna allvaret och brådskan i. Klimatkrisen är ett problem som är så komplext att det inte erbjuder några enkla lösningar och vi känner oss lätt maktlösa och hjälplösa, eller skuldtyngda, när vi riktar vår blick emot det. Och det är ett problem som konkurrerar med så mycket annat, som trötthet efter en arbetsdag och barnkalas som planeras.

Att den emotionsfokuserade coping slår till med sina tvivelstankar ”så brådskande kan det väl ändå inte vara?”, sitt nedtonande av både risk och konsekvens ”det kommer inte drabba mig/mina barn”, sitt ansvarsförskjutande ”politikerna/företagen/Kina/min granne som kör SUV borde ändra på sig”, sin omdirigering av vår uppmärksamhet till annat ”tänk om det börjar regna under barnkalaset”, sitt falska hopp ”det löser sig nog på nåt sätt” eller med sin totala hopplöshet och ansvarsbefrielse ”det är ändå kört, det kvittar vad jag gör” är inte så konstigt. Klart att det blir så.

Det kan ju nästan kännas hopplöst i sig. Men låt oss inte glömma den problemfokuserade copingen. Den som hjälpt oss bygga våra samhällen, få fram vaccin i rekordfart, ta oss till månen. Den som när vi använder den, och går samman med andra som använder den, kan ta oss till platser vi varken kunnat ta oss till, eller ens föreställa oss, på egen hand.

Vi har förmågan till den copingen också. En del skulle säga att det är vad som gör oss till människor.

Och låt oss inte glömma att vi som människor också har förmågan att stanna upp och komma på oss själva när vi hamnar i den emotionsfokuserade copingen. Vi kan lära oss att känna igen tankarna som suddar bort skulden, tankarna som rättfärdigar icke-agerande, tankarna som säger att annat är viktigare och tankarna som säger att det är meningslöst att agera bara för att vi känner hopplöshet.

Just nu behöver vi både den självreflektionen och den problembaserade copingen. Vi behöver koppla på dessa förmågor nu och gå samman för att göra vad vi kan i den omställning vi står inför. Vi behöver stanna upp och för en stund aktivt rikta vår uppmärksamhet mot helheten och dess allvar och därefter zooma in på en del av det större problemet och problemlösa kring det.

Hur det går till?

Det behöver faktiskt inte vara svårare än att boka in lite tid i kalendern, gärna tillsammans med några vänner eller kollegor som man vet också är antingen oroade eller generellt pepp på att ta sig an problem. Gå igenom i gruppen vilka kompetenser man har, vilka delar av det större problemet man brinner lite extra för, var i samhället man har mest inflytande, vilka sätt att jobba på man tycker är lustfyllda och sen börja klura på hur man skulle kunna göra verklig skillnad och skissa på mål relaterade till det. Kanske lämnar man mötet med en lista på ett område att läsa in sig på, kanske har man kommit på någon person att kontakta som kan vägleda en framåt i hur andra redan jobbar med frågan. Förhoppningsvis har man ett nytt mötesdatum uppsatt med en person utsatt till att fixa jäkligt gott fika.

Eller så gör man det ännu enklare för sig bokar i sig på en intro-träff med en organisation man känner förtroende för som jobbar med klimatfrågan. Möjligheterna att bidra är många och vi behöver inte ens landa rätt direkt. Men vi behöver ta ett aktivt beslut att agera.

Den problembaserade copingen må vara svår att få igång. Men när den väl fått fart på ett konstruktivt sätt kan den börja leva på sitt helt egna liv. När vi genom den, tillsammans med andra, märker att vi kan göra skillnad på ett sätt som känns meningsfullt, och som ofta visar sig vara lustfyllt, kan den bli en del av vår vardag lika självklar som allt det där andra.

Klimathotet sägs vara det största och svåraste hot mänskligheten mött, men det är också ett hot med potential att ena människor över hela världen. Vi är sociala varelser och när skiftet väl går från kollektiv emotionell coping av klimatkrisen, till kollektiv problembaserad coping, kan det därför gå snabbt. Sociala tipping-points kan uppstå där agerande blir den nya normen. Där det blir självklart att göra allt man kan.

Jag märker omkring mig att det skiftet sker hos fler och fler. Det fyller mig med både hopp och energi.

Framtiden är oviss och tiden är knapp, men än är det möjligt att vi en dag, kanske bredvid ett persikoträd med mognande frukter, kommer kunna stå med våra vuxna barn och barnbarn och med stolthet i våra röster berätta om hur vi i faktisk handling agerade för att skydda dem. Förhoppningsvis kan vi också berätta om hur det var en del i ett globalt skifte där människor över hela världen gjorde det samma.

Den framtiden, den är jag riktigt nyfiken på hur den skulle kunna se ut.

Sara Nilsson Lööv, Leg. psykolog, Klimatpsykologigruppen


Klimatförändringar är vår samtids mest tryckande problem. Stigande temperaturer, skogsbränder, smältande glaciärer och torka har de senaste åren gjort påskyndningen av klimatförändringar tydlig för de allra flesta, vilket följer att allt fler uttrycker oro inför framtiden.


I denna artikel, skriven av vår egen klimatpsykolog Sofia Jonsson, beskrivs hur vi kan förstå de psykologiska konsekvenser av klimatförändringar utifrån ett existentiellt perspektiv. I artikeln gestaltas erfarenheterna av tio svenskar som tagit upp klimatångest inom ramen för psykoterapi. Utifrån existentiella grundprinciper betonar författarna värdet av att introducera ett existentiellt perspektiv för utövare som arbetar med klienter som upplever klimatångest.


Studien visar att de som engagerade sig aktivt inom klimatrörelsen och förde samtal med närstående upplevde minskad klimatångest. Vilket talar för handling eller aktion som en lämplig reaktion på en ett realistiskt hot.


Studien beskriver även hur upplevelsen av klimatångest refererar till den grundläggande existentiella principen 'relaterande', framför existentiell osäkerhet och ångest. Således skänker studien ljus på hur upplevd förlust av-, brist på-, eller längtan efter samhörighet med andra och naturen tycks vara det tydligaste återkommande temat bland dem med klimatångest och klimatrelaterad oro.

Du hittar artikeln här.

Om att bli en kugge i det stora maskineriet

Det rör sig nu klimatmässigt. Politiker världen över – även länder som Kina – sätter upp radikala klimatmål som kommer bidra till en häpnadsväckande omställning bort från fossilberoende. Många företag går före och tar än radikalare mål och pushar sina politiker och anställda att hjälpa till i omställningen. Nya teknologier utvecklas hela tiden som möjliggör denna omställning. Planer görs för hur återställa ekosystem och både göra jorden grönare igen och suga upp stora mängder koldioxid.

De flesta människor känner till problemet, oroar sig, bryr sig och vill vara med och göra skillnad. Fler och fler människor hittar sin plats där de kan göra verklig skillnad. En global folkrörelse växer fram som pushar detta system att röra snabbare.

Omställning är både tekniskt och politiskt möjlig. 

Och ändå jag känner ibland en sån förtvivlan och frustration. 

För det går för långsamt.

Med gemensamma ansträngningar av tillräckligt många av oss skulle vi kunna pusha politikerna till än mer radikala mål, och till också genomföra en politik som leder till att målen faktiskt nås. I tid. Vi skulle kunna driva på utvecklingen ytterligare i de företag och organisationer vi verkar i. Vi skulle kunna pusha fram förändringar som gör det möjligt och lättare i vardagen att leva hållbart. Och så vidare.

Men det är som en osynlig kraft i oss, och mellan oss (och som tyvärr också ibland blir understödd av de med ekonomiskt kortsiktiga intressen av status quo), som bara vill få oss fortsätta som vanligt. Som gör att det är rätt lätt att fortsätta typ som vanligt i våra vardagsliv. Det skaver lite, men det rullar på.

En osynlig kraft som tar plats om vi överväger att verkligen gör en större (och ibland även mindre) förändring i våra liv. En osynlig kraft som maler sönder våra argument för att förändra oss, eller väcker en ilska hos oss gentemot dem som antyder att vi behöver göra mer, eller som bara distraherar bort oss. 

En osynlig kraft som säger:

”Det här ligger bortom min kontroll”

”Det är redan kört”

”Det ordnar sig nog”

”Det här är inte rimligt”

”Jag gör redan vad jag kan”

”Det kvittar vad jag gör”

”Jag vet inte vad jag kan göra”

”Så illa kan det ju inte vara”

”Det passar inte just nu för att...”

”Det kommer inte gå för att...”

”Jag är inte en sån som...”

”Människor/systemet är för cyniska/själviska/dumma”

”Nu går det ju åt rätt håll” 

Och hur inkonsekvent den här kraften än är i vad den säger så leder den mot – att vi fortsätter ungefär som vanligt. 

Men vet ni vad. Den där osynliga kraften, den har bara makt över våra liv om vi lyssnar på den.

Och det måste vi faktiskt inte göra. Det går att välja att, och öva på att, bara observera den. Låta den osynliga kraften tjata på i sina försök att få oss att leva på som om vi inte hade bråttom, som om vi var helt maktlösa, som om allt redan är kört, som om vi kan lita på att allt ordnar sig utan att vi bidrar, som om våra handlingar och utsläpp var obetydliga för att vi redan gjort ett par mindre förändringar i vår livsstil, som om man inte kan be någon om hjälp om man inte själv lyckas få syn på hur man kan göra skillnad. 

Och då kan vi agera oavsett om vi känner mestadels hopp eller hopplöshet. Oavsett om vi är vana från tidigare eller inte. Oavsett om vi i vår vardag mest är fokuserade på annat än klimatet eller inte. 

För vi har alla de där stunderna när allvaret för en stund berör oss, eller där hjärnan för en stund ger oss en idé på något vi skulle kunna göra. 

Om vi klarar att stanna upp då och få syn på den där osynliga kraften som just då sätter in sin fulla ansträngning för att få oss att släppa det och fortsätta som vanligt. Den där osynliga kraften som inte handlar om att vi inte bryr oss, är cyniska eller dumma. Utan som handlar om att våra hjärnor funkar så och att systemet vi befinner oss i fyller våra hjärnor med dessa tankar. När vi lyckas få syn på denna osynliga kraft när den drar igång, då kan de där stunderna när vi får en idé eller klimatfrågans allvar når oss känslomässigt, bli vår start på resan där vi lyckas lyfta näsan från vår vardag och vår upplevda ensamhet och tittar på hur vi kan bli en verklig kugge i det maskineri som just nu faktiskt börjar rör sig åt rätt håll. Och börjar lägga vår kraft på att få det maskineriet att röra sig snabbare. Och börjar röra oss mot att få uppleva hur mycket mindre hjälplösa och ensamma vi känner oss när vi är del av det där stora maskineriet. 

Då kan vi bli en kugge i det där stora maskineriet som har så ofantligt mycket makt i sin gemensamma styrka. Det där stora maskineriet som har en sån makt att det får oljebolagssammanslutningen OPEC att identifiera Greta Thunberg och hennes rörelse Fridays For Future som det största hotet mot deras verksamhet. 

Det där stora maskineriet som t.o.m. kan vinna över den osynliga kraften på vår sida så att den börjar pusha oss mot hållbarhet och handling istället för tvärt om. Det där stora maskineriet som redan består av miljontals människor världen över som redan kommit på att de inte behöver lyssna på och styras av den där där osynliga kraften. 

Det där stora maskineriet som kan göra det till synes omöjliga möjligt och öka på hastigheten på den omställning som börjat ske. Som kan göra att vi slipper falla på målsnöret. Som kan göra att vi och framtida generationer får leva på en planet som är grönare, hälsosammare och fredligare.

 /Sara Nilsson Lööv, leg. psykolog, 2021


En katalysator för storskalig förändring

Vet du vad som ger den framstående klimatforskaren Michael E Mann hopp? Vad som ger David Attenborough hopp? Vad som ger USA:s nytillträdda nationella klimatrådgivare Gina McCarthy hopp?

Vad som får dessa personer, som ofta tidigare förtvivlat och haft svårt att se hur vi ska klara att hejda den globala uppvärmningen, att börja tänka att det är möjligt?

Det är FFF. Fridaysforfuture. I intervju efter intervju (jag lyssnar på en del) återkommer de alla till hur något skiftat sedan FFF grundades, växte och började skapa ett politiskt tryck för klimatomställning som tidigare inte funnits.

De är alla väl insatta i det akuta tidsläget så deras hopp handlar inte att ”kommande generationer ska lösa klimatkrisen i framtiden”. Deras hopp kommer utifrån den påbörjade massmobiliseringen av vanliga människor världen över, hur det redan ökat trycket på politiker och företag att agera nu, och den potential de ser för rörelsen att växa ytterligare och öka trycket ytterligare.

Det finns så många dellösningar - tekniska, finansiella, juridiska - som alla är bra och nödvändiga, men de är otillräckliga var för sig, och de kommer inte till av sig självt.

FFF kan enligt de ovan nämnda klimatexperterna bli den katalysator som ser till att dessa dellösningar sätts i rullning i tid.

Den 19 mars anordnar FFF en ny global strejk. I den kan vi delta eller inte. Vi kan promota den inför eller inte. Vi kan prata med folk i vår närhet om att vi vill delta, eller vara tysta. 

Ibland behöver vi människor stanna upp och se till att vi gör ett aktivt val. Tar oss tiden att fråga oss - vad vill jag stå för i klimatkrisen? Vad konkret kan jag göra för att leva upp till det? Många som ställer sig den frågan svarar saker som ”Jag vill ta ansvar, jag vill göra min del, jag vill göra vad jag kan”. Ibland är det svårt att veta hur det bäst omsätts i handling.

Just nu är det inte svårt. FFF är en global politisk kraft med potential att rita om det politiska landskapet och omdefiniera vad som är möjligt och rimligt. Ju fler som öppet står bakom FFF ju starkare blir de. FFF behöver oss alla och har plats för oss alla. Låter vi det stanna vid: ”Vad jag gör har ändå ingen betydelse” eller ”Men jag kan inte gå från jobbet då” eller ”Men jag är inte en sån som demonstrerar” eller ”Men jag håller inte med om allt de säger” eller ”Det är nog ändå kört/på väg att ordna sig”?

Eller stannar vi upp och möter vårt omedelbara inre motstånd? Frågar oss på vilket sätt just vi kanske ändå skulle kunna bidra? Vänder oss till någon som är engagerad och frågar hur man skulle kunna hjälpa till?

Vad vi gör har betydelse. Nu mer än någonsin tidigare.

Vi behöver inte kunna se från start exakt vart vi ska, men vi måste börja röra oss.

För att anmäla dig till den digitala FFF-strejken: https://fridaysforfuture.org/march19/

För lägesuppdatering och pepp. Lyssna på senaste avsnittet av Outrage and Optimism: https://globaloptimism.com/.../91-the-race-to-zero-road.../

För att få koll på vem Gina McCarthy är (och varför hon ibland kallas ”a Climate Czar”): https://podcasts.google.com/.../ZWJjYmJiYzQtNTEyMC0xMWViL...

För att läsa intervju med klimatforskaren Michael E Mann: https://www.theguardian.com/.../climatologist-michael-e...

/Sara Nilsson Lööv, leg. psykolog, 2021


Klimatångest ingen psykiatrisk diagnos

För några år sedan gick jag in i väggen. Under en lång period hade jag försökt kombinera rollen som heltidsarbetande småbarnsförälder med engagemang för klimatet. Till slut blev det för mycket. Då fick jag uppleva hur det kan vara att ta upp klimatångest med vården. Den erfarenheten gjorde att jag blev ännu mer nyfiken på klimatpsykologi. Hur var det möjligt att få ett så konstigt bemötande?

När jag lyfte min klimatoro med psykologen mådde jag ännu sämre av bemötandet. Jag upplevde att alla känslor fick finnas med i terapirummet utom just när känslorna handlade om klimatet. Det var okej att gråta över stressen och den orimliga arbetsmiljön på jobbet, ett omöjligt livspussel, och känslan av otillräcklighet som mamma och partner. Men när känslor över klimatet och miljön kom upp var det plötsligt ett annorlunda bemötande.

När jag nu flera år senare fördjupat mig mer i klimatpsykologisk forskning vet jag att akademisk utbildning (även i psykologi) inte är en faktor som påverkar hur vi uppfattar klimatfrågan. Tendens att förminska allvaret i klimathotet eller att helt förneka klimatfrågan beror inte på tillgång till fakta och kunskap. I förhållande till klimatkrisen är vi alla människor.

Idag är jag därför väldigt försiktig med att ta upp de här känslorna i kontakten med vården. Jag undviker att komma in på det och försöker att få hjälp med det på annat håll. För som jag ser det, så är läkare och psykologer inte på något sätt undantagna från hur människor, enligt forskningen, generellt tycks tolka, tänka och agera i klimatfrågan. Jag tänker att det även i dessa yrkesgrupper (liksom i befolkningen i övrigt) sannolikt finns hela spektrat av uppfattningar och attityder till klimatfrågan representerat. Allt från människor som visserligen erkänner klimatförändringarna men uppfattar att hotet kanske inte är så allvarligt som det framställs, till klimatskeptiker, och till och med personer som helt förnekar klimatfrågan. Självklart finns bland psykologer också människor som förstår allvaret och vet att känslorna är rimliga och befogade. Men det finns inga belägg för att psykologer skulle fungera annorlunda än andra människor i förhållande till klimatkrisen.

Från klimatpsykologisk forskning vet jag att det finns en mängd psykologiska mekanismer och försvar som gör att människor generellt tycks ha en förmåga att leva vidare som om det inte fanns något klimathot. Bland annat distansering vilket innebär att (kognitivt) skapa en mental distans mellan sig själv och klimatfrågan. Människor tenderar att distansera i tid, i rum, socialt och i ansvar. Det innebär att man föreställer sig att konsekvenserna kommer att drabba långt in i framtiden, på andra platser i världen, och andra befolkningsgrupper än de vi själva tillhör. Det innebär också att man intalar sig att ansvaret för att agera ligger på någon annan. När jag tar upp min klimatoro med vården brottas jag därför med rädslan att möta läkare och psykologer som uppfattar klimatfrågan på någon av dessa sätt och som därför inte anser att det är så allvarligt att det motiverar någon större personlig oro.

Klimatångest är ingen psykiatrisk diagnos. Det finns en diskussion bland klimatkunniga psykologer om det överhuvudtaget bör kallas klimatångest. Dels för att det här handlar om ett verkligt existentiellt hot och det vid ångest annars ofta handlar om ett upplevt hot som kanske inte står i proportion till situationen. Dels för att det handlar om en mängd olika känsloreaktioner. Förutom oro och rädsla tex. skuld, skam, ilska, sorg, maktlöshet, hopplöshet. Inte sällan kan det också finnas känslor av overklighet inför att hotet förminskas eller ignoreras av samhället.

De flesta människor som oroar sig för klimatet är inte i behov av individuell psykologhjälp. Det man kunnat se i forskningen är att det många gånger inte är samtalsterapi som är det mest hjälpsamma. Det som enligt forskningen tycks fungera bäst är att agera och att finna mening och hopp, oftast tillsammans med andra människor. Sedan finns det också de som är så drabbade att det påverkar livet så påtagligt att det kan finnas behov av professionell klinisk hjälp. Men i normalfallet tycks alltså inte klimatångest hanteras bäst i terapirummet.

Någon forskning på verksamma terapier har jag inte funnit. Den forskning som finns visar ju att det generellt är utanför terapirummet som klimatångest tycks hanteras bäst. Engagemang, framför allt tillsammans med andra, tycks ge hopp vilket buffrar oro. Det verkar också enligt forskningen som att det inte är medvetenhet, oro eller rädsla som leder till sänkt livskvalitet. Det som verkar svårast att hantera är upplevelsen av att inte bli tagen på allvar med sin oro och att fastna i pessimism och grubblande.

För mig sätter grubblandet igång när jag upplever att jag inte blir tagen på allvar med min oro. Min erfarenhet när klimatoro kommit upp i terapirummet är att psykologen försökt hjälpa mig kognitivt genom att vända på perspektiven, tänka på saker mer grått istället för svartvitt, försöka hitta hopp och känna optimism genom att tänka annorlunda kring klimatkrisen, att se saker i ett ljusare perspektiv, att acceptera att jag inte kan ”rädda världen”. Jag får känslan att de menar att jag borde må bättre av att tänka mindre på miljön. Det här har inte fungerat alls. Jag har upplevt det som att psykologen försökt hjälpa mig att distansera vilket lett till att mitt hotsystem aktiveras ännu mer. Så var det både i bemötandet från psykologen på företagshälsovården och senare på vårdcentralen. Det som händer när jag blir bemött med det förhållningssättet är att jag sätter igång att grubbla på hur jag ska få min samtalskontakt att förstå att jag inte överdriver utan att det här är ett verkligt hot. Vid ett senare tillfälle fick jag träffa en psykolog som hade mer kunskap om klimatpsykologi. Den psykologen fokuserade istället på känslorna och bekräftade att de är rimliga. Det bemötandet var mer hjälpsamt för mig. Jag önskar därför att kunskap om klimatpsykologi blir mer utbredd i vården, så att inte andra får samma bemötande som jag fick, då det riskerar att ta död på någons adekvata oro som skulle kunna leda till ett sunt engagemang.

/Anna-Maria Olofsgård, beteendevetare, 2020


”Det finns så mycket hinder i det sätt vi lever och har byggt upp
 vårt samhälle som ligger mellan oss och ett aktivt
 klimatengagemang”

I många människors vardag finns det inte plats för samhällsengagemang eller ens idén om att göra något för någon annan utanför närmaste familjen eller vännerna.
Många lever liv som är så fullpackade av saker som ska fixas och egna mål som ska uppnås. Det är det kortsiktiga självfokuserade perspektivet som tar över. Och vår hjärna belönar oss för det. Vi får kickar av att nå konkreta mål – oavsett om det handlar om att springa milen på kortare tid eller att pricka av saker på ”att göra listan”.
Vår hjärna är dessutom inställd på att hantera konkreta hot och problem just nu, vilket gör att har vi ett barn som bli mobbat i skolan, en deadline som ska hållas på jobbet eller en mamma som är sjuk så kommer vi automatiskt prioritera det framför att tänka på klimatet och hur vi kan bidra till en förändring.
Hjärnan är utvecklad för att hantera det kortsiktiga, inte för att fundera över komplexa problem som sträcker sig flera år framåt i tiden. Ändå kan vi göra det, men då behöver vi gå emot det automatiska inprogrammerade systemet.
Här får vi tyvärr ingen draghjälp av det samhälle vi lever i på 2000-talet. Vi lever i en kultur där berättelserna och normerna handlar om individen och individuella lösningar. Är stressen ohållbar på arbetet så skickas människor till företagshälsovården och får samtal för att kunna hantera sin stress, eller så sjukskrivs de. Få personer börjar prata med kollegorna för att tillsammans protestera mot företagets arbetsmiljö.
Många klimatengagerade ställer sig frågorna - Varför engagerar sig inte fler i klimatfrågan? Varför fylls inte gatorna varje vecka av stora demonstrationer för att få till kraftfullare klimatpolitik? Ja bland annat på grund av ovanstående. Det finns så mycket hinder i det sätt vi lever och har byggt upp vårt samhälle som ligger mellan oss och ett aktivt klimatengagemang.
 
Men vad är då skillnaden på de som faktiskt engagerar sig? Jag tror att en skillnad är att de blivit medvetna om dessa destruktiva mönster, tagit ett steg tillbaka och reflekterat över hur de vill leva sina liv. På något vis har de kommit i kontakt med sina värderingar och ställt sig frågan hur de vill vara som människor.
 
Så vill vi få fler att engagera sig i klimatfrågan så är det nog där vi behöver börja. Vi kan inte förvänta oss att människor som är stressade och överösta med vardagens problem ska läsa en artikel om hur vi går mot en klimatkatastrof och plötsligt släppa sin egen jobbångest och sina barns svårigheter i skolan för att prioritera något som för personen upplevs som ett problem långt fram i tiden. Jag tror vi behöver börja samtalet på en annan nivå – vi behöver börja mötas i det gemensamma existentiella som vi tillsammans står inför. Vi behöver tillsammans börja reflektera över det sätt vi byggt upp våra liv både individuellt och på samhällsnivå. För det handlar inte bara om klimatet, det handlar även om vår egen lycka och vår värdighet som människor. Människor blir inte lyckliga av att sträva efter individuella mål.  För liksom varje framgång är min egen så är också varje motgång det. Och vi blir inte lyckliga av att själva ha det gott ställt när vi är omgivna av människor som lider. Det påverkar oss även om vi gör allt för att förneka och trycka bort upplevelsen. Den livsstil vi har idag är både destruktiv för oss själva samtidigt som det är en katastrof för klimatet och människans framtid.
 
Vi människor är sociala varelser och även om vår hjärna är utvecklad för kortsiktiga lösningar är den även utvecklad för samarbete, gemensam problemlösning och altruism. Det finns inget som ger mer långvarig tillfredsställelse än att hjälpa andra och göra meningsfulla saker tillsammans med andra i samklang med våra värderingar. Vi behöver därför hjälpas åt att påminna varandra om det och börja skapa nya sammanhang och berättelser om vad det är att vara människa 2020. Berättelser som istället för konkurrens och självförverkligande grundar sig i värdighet, etik och medkänsla. Jag tror det är vårt enda hopp.

Sofia Viotti, leg. psykolog, 2019

Vad är viktigt för oss? 

-Att närma sig de filosofiska frågorna runt klimatkrisen

”Men hur kan min kollega bara fortsätta att flyga när vi är mitt i en klimatkris?” ”Varför får jag inte med mina vänner på klimatdemonstrationer, bryr de sig inte om sina barns framtid?” 


Vi är många klimatengagerade som ställer oss de frågorna när vi möts av människors icke-aktiva förhållningssätt till klimatfrågan. Det finns många klimatpsykologiska teorier vad detta beror på – allt från hur våra invanda försvarsmekanismer blockerar oss till hur vi påverkas av den sociala kontext vi befinner oss i. Men på senare tid har jag också börjat fundera på det här med värderingar och filosofi. Hur hemskt det än kan låta så kan det ju faktiskt vara så att alla människor inte bryr sig om ifall mänskligheten dör ut inom en snar framtid. Eller om att massor av människor på andra sidan jorden lider på grund av klimatförändringar idag. Vissa tycker att det är viktigare att vi som  lever just nu njuter av det livet  vi har fått.

En del ser det till och med som något positivt att människor dör så att planeten blir mindre överbefolkad. (Dock är det lite svårt att se att det finns människor som inte bryr sig om att deras egna barn eventuellt kommer få ett liv i kaos, då det faktiskt finns en risk att klimatförändringarna kommer påverka även oss i Sverige snabbare och kraftigare än vad många nog tänker på. Här handlar det nog mer om att man inte riktigt tror på de risker som forskarna för fram.)

Debatten idag handlar mycket om ”Hur hemskt kommer det bli och hur snabbt?” eller om möjliga och omöjliga lösningar. Men jag tänker att debatten också skulle behöva befinna sig på en mer filosofisk nivå. Vill vi ens rädda mänskligheten? Vill vi rädda det som går av den civilisation som vi har byggt upp eller vill vi att allt raseras så att de människor som fortfarande lever kvar kan bygga upp något annat? Bryr vi oss om vad som händer när vi själva är döda? Vad är meningen i mitt liv – vill jag bidra till något större eller är jag nöjd om jag mår bra i min vardag?

När vi stannar upp och börjar reflektera över oss själva och meningen med våra egna liv så kan det vara så att vi hittar en helt annan motivation till att börja agera. Eller så gör vi det inte och kanske kan vi inte hävda att det är fel? Vem kan egentligen bestämma hur vi ska förhålla oss till vårt eget och andras liv på jorden, så länge vi inte bryter mot lagar? Kanske behöver vi börja reflektera mer över vad det är för övergripande ”lagar” som ska gälla i vårt samhälle. Det är förbjudet att misshandla och mörda men det är inte förbjudet att agera på sätt (konsumera, flyga, producera ohållbara varor) som i slutändan leder till att folk lider och dör. Kanske behöver vi mer existentiella och filosofiska reflektioner i våra tidningar, i politiken och runt middagsbordet. För idag verkar vi vara väldigt vilsna runt hur vi ställer oss till mänskligt liv och vår civilisations vara eller icke vara.


/Sofia Viotti, leg. psykolog, 2019